Ingen tid att tänka

Nu, lite drygt en vecka in på hösten, har jag redan marinerats och lagts på grillen för att stekas resten av året. Förutom den nya skolgången som innebär långt många fler arbetstimmar än jag är van vid, har jag även ett körkort att försöka ta. Parallellt med detta har jag jobbet, fotbollen och allting annat att sköta. Det känns bra, helt klart, så länge jag är inne i ett stim där jag bara gör och stänger av resten. Det är på sätt och vis tur att allting kommer nu direkt efter sommaren. Blir"spännande" att se hur jag känner i februari när man gått i sex månaders mörkerterapi.

I övrigt känns det som att jag kanske har dragit på mig en släng av grisflänsan. I morse läste jag i tidningen om att det första dödsoffret har skördats här i Sverige. När jag senare satt på tunnelbanan kändes det som att vagnen var en enda stor smittohärd. I takt med mina paranoida tankar började kroppen kännas ruggig och trött. Inte som ett klockrent fall av "febern kan komma", men åtminstone något i den stilen. Min oro kulminerade gradvis under dagen och fick sin topp innan jag skulle gå in och skriva körkortsteorin. Svetten bara rann och det kändes som att jag just spelat nittio minuter hård fotboll. Efter att jag stegade ut ur salen (ja, jag blev godkänd tack och lov) släppte dock lite av min panik. I skrivande stund känner jag mig lite matt och tänker be till alla gudar att jag inte är vrålsjuk imorgon.

I dagens individcentrerade samhälle vore det ju så oerhört trist att liksom "svepa med" i en epedemi. Man blir en siffra i statistiken. Den som alla andra är glada för att slippa vara. Jag hoppas att jag snarare fått mig en släng av den gamla klassiska mediepaniken.

Tiden rinner bort när det är moln

Efter en lång tids tystnad är jag nu tillbaka i etern och ska försöka hålla det så. Sommaren har haft den inverkan att jag blivit förslappad och i allmänhet tappat intresset för detta medium. Nu är sommaren emellertid slut och därmed är alla roliga, konstiga och intressanta dagar över. Det finns därför bara det vanliga vardagslunket kvar att skriva om. Passar mig bäst så.

Första skoldagen är nu avklarad. Den varade cirka en timme och innebar dramatiska scener i stil med att en reserv blev antagen och två fick gå hem med svansen mellan benen. Resten av den 40 man starka klassen satt förnöjt kvar och kände sig förmodligen som världens elit. Själv tog jag i vanlig en kaffe och började rita i mitt block. Läraren berättade om framtida kurser och moment som alla lät oerhört intressanta. Det kommer med andra ord bli en bra höst och vår som väntar bakom dörren. En höst full av utmaningar, sociala spel och tidiga morgnar. I slutet av tunneln väntar en examen och en 15 veckor lång praktik. Självklart hoppas jag på DN and the likes, men det kan lika gärna bli Mitt i Tumba. I vilket fall kommer jag då glädja mig över att kunna kalla mig färdigutbildad och redo för en karriär utanför den själadödande servicebranschen. Det får bära eller brista, vilket spelar mindre roll, för jag har för första gången tagit mig någonstans här i livet.

Watch this space.

Ut på landet

Vi bestämde oss för att staden behövde sin lilla paus och stack ut på landsbygden. I en liten stuga i skogen spenderade vi ett drygt dygn tillsammans med tystnaden och naturen. Vi sjösatte utombordsmotorn men när jag skulle starta den drog jag av start-snöret. Vi rodde ut till en kobbe som har blivit totalförstörd av häckande Skarvar. Det var den sjukaste synen jag sett; helt kala träd och klippor som färgats vita av allt bajs. Det var fåglar i hundratal, kanske fler, som befolkade de få träden som där fanns. Det stank som på ett zoo och vi kände en obehaglig känsla som hade med filmen "Fåglarna" att göra.

Vi grillade på gårdsplanen, lyssnade på radio P1, spelade kort och stirrade ut genom fönstret där regnet oupphörligen öste ned. Vi drack rödtjut och diskuterade livets farleder som lett oss alla på olika spår. Vaknade upp dagen därpå med en lantlig huvudvärk i en lantlig säng i ett lantligt rum. Vi åkte färjan över sundet och köpte tidningen och drack en kopp kaffe. Stoppade in en snus och förbannade valet av skor.

När kvällen började närma sig stod vi inte ut längre och tog oss tillbaks till staden. Det är ju trots allt fredag imorgon.

24 bast, 14,5 meter

Igår åkte jag tillsammans med mina reskamrater för den stundande Sverige-roadtrippen ut på en försmaksresa av det som komma skall. Destinationen denna gång var ett gammalt och övergivet stenbrott på Ekerö som numera är vattenfyllt. Väl där var vi ensamma vid den lilla men djupa dammen. Runtomkring denna tornade sig höga klippor som vittnade om all sten som en gång brutits där. Genom klättring kunde man ta sig till olika avsatser som någon tidigare besökare hade mätt upp och sprejat avsatsens höjd på bergsväggen. Av anledningar som hade med testosteron och manligt grupptryck att göra bestämde vi oss för att hoppa från den näst högsta av dessa; 14,5 meter ovanför vattenytan. Väl där uppe var höjden hisnande och jag drabbades genast av dödsångest inför det stundande hoppet. Efter dryga tio minuters velande bestämde sig Viktor för att ta täten och hoppa först. Fallet verkade vara för evigt. Eftersom mina axlar vid detta laget började kännas brända, och jag inte kunde ta förödmjukelsen att gå tillbaka, bestämde jag mig för att också ta steget. Jag stod där och vaggade fram och tillbaka. Vattnet låg stilla långt där nere och klipporna stack ut som dödliga påkar längs med sluttningen. Ett bestämt hopp och jag var fritt flygande i luften. Tankarna gav vika för paniken medan jag flaxade i hög fart mot avgrunden. I sista sekunden fick jag in armar och ben någorlunda rakt och lyckades göra en godkänd landning. Fotsulorna fick sig en hyfsat törn, men när jag återigen nådde vattenytan spelade det ingen som helst roll. All panik jag hade känt förbyttes nu i lycka och manlig bekräftelse. Planen var att senare under kvällen stå på Debaser och berätta för... eehh alla om denna fantastiska bedrift. Det gick dock inget vidare.

Efter en lite längre stunds velande hoppade även Jesper ned för klippan. Björn valde att bekvämt ligga kvar på den steniga stranden och filma våra ångestfyllda upptåg. Kanske kommer vår resa att bli lite som denna dag. Kanske blir den inte alls så. Det enda jag vet är att det kommer bli ytterligare en upplevelse att lägga till handlingarna.

Under tiden mellan alla upptåg ska jag nu äntligen försöka ta körkort. Ett steg mot ungdomen, två mot vuxenlivet. Det är bara att vänja sig.

Måndag

Det är nu 28 grader varmt i min lägenhet trots att klockan börjar närma sig midnatt. Detta vet jag tack vare den termometer som Stockholmshem har delat ut för att på sikt skapa bättre tempererade lägenheter. Med andra ord har de nu en hel del att göra när målsättningen är cirka 21. Annars har ju sommaren rullat igång på riktigt och folk verkar må allmänt fint. Trots att jag arbetat mycket på sistone glädjer det mig att se alla semesterfirare som vallar ned till affären för att handla baguetter och folköl, engångsgrillar, korv och jordgubbar. Längs min rygg rinner svetten medan jag försöker vara alla till lags, men det känns aningen trevligare än under resten av året när ingen verkar må bra.

Barcelona-resan har nu också börjat lägga sig och intrycken börjar så småningom att finna sin plats långt bak i minnet. Sommar-Sverige verkar faktiskt på många sätt ha närmat sig den kontinentala livsstilen med allt vad det innebär. Jag såg till och med någon som rökte på häromdagen och fann det ovanligt för Stockholm - alla vet ju att de som är inne på sådant flyttar till Malmö.

Nåväl, har inte särskilt mycket att tillägga denna gång. När den ena dagen är den andra lik finns det inte mycket att säga. Dessutom har solen bränt bort min förmåga att reflektera över vardagens eskapader. Ses på stan helt enkelt!

The summer of love

Vi sitter där på den lilla gräsplätten med utsikt över Årstaviken, solen skiner, gräset lyser grönt och vattnet glittrar från de små vågor som den ljumna vinden blåser upp. Vi har köpt en engångsgrill med tillhörande korvar på Lidl, vi lyssnar på musik genom små högtalare och dricker ljummen folköl på burk. Det är glest med folk i den lite undangömda glänta som vi befinner oss i. Kanske beror det på att det är måndag? Kanske för att den är okänd för de flesta parkhungriga ungdomar? Eller kanske för att det bara är juni och sommaren än så länge är ung. För oss kvittar det vilket av skälen som är det mest troliga, för sommaren är i denna stunden ytterst verklig.

Jag har nyss varit ute på äventyr i Barcelona och återigen fått smaka på livet som finns utanför våra geografiska och sinnesstyrda gränser. Det är ett liv som frestar fantasin och triggar den livsnerv som sedan skall hålla en vid liv under resten av året. Jag har dessutom blivit antagen på den journalistiska produktionen i höst, så nu vet jag vad de kommande 1½ åren kommer att leda till. Det känns bra, tryggt nästan, eftersom jag nu har skapat ett mål och mening med min färd. Men det är ju som alltid resan som gör målet värt. Sommaren är här nu. Livet liksaså. Idag bestämde vi oss för att det här ska bli en bra tid, och tro fan på det!

Nytt forskningsprojekt i Stockholm

I dagarna drar ett forskningsprojekt igång på Stockholms universitet, med namnet som ni ser på bilden här ovan. I korthet går det ut på att studera hur en ung människa hanterar ett självvalt utanförskap. I tre månader kommer han varken ha ett jobb eller studier eftersom han fann det lockande att bara "ta det lugnt". Att "ta det lugnt" är i princip vad den styrande regeringen kallar för "utanförskap", och som starkt bidrog till deras vinst i det senaste valet. Vad forskarna vill ta reda på är vad den utanförskapsliknande tillvaron gör med människan. Till sin hjälp har de variabler som exempelvis alkoholkonsumtion, dataspelskonsumtion och porrkonsumtion. Med grafer och diagram hoppas de kunna visa hur all fritid i slutändan skapar ett självdestruktivt beteende. Hypotesen går således ut på att förkasta tanken om att en lång och mållös ledighet är bra för individen. Istället vill de visa vilka potentiella risker det medför på såväl individ- som samhällsnivå. Rapporten förväntas vara klar till hösten och sponsras av Alliansen.

Svunna tiders magi

Jag tänker tillbaka på gamla sommarminnen från de senaste åren. Jag undrar vad som kommer att finnas kvar när de tre sommarmånaderna är över för i år. Kommer det vara något särskilt, eller bara ett grått töcken?

2003 var vi på Hultsfred och Gotland. Det var ungdomens glada dagar och de första trevande försöken till semester utan familjen. Jag minns hur nytt och spännande allting kändes. Jag och Trema blev senare tillsammans efter den sommaren.

2004 var det en månads tågluff som gällde. Gymnasiet tog slut och vi bestämde oss för att erövra Europa på allvar. En på många sätt fantastisk resa som jag kommer att minnas för alltid. Det tog slut mellan mig och Trema efter den sommaren.

2005, jag och Jonas tillsammans i en lägenhet i Hammarbyhamnen. Vi hade inte bott hemifrån tidigare, så det kändes helt underbart att nu få testa vingarna. Vi åkte till Roskilde och det var enormt på alla sätt och vis. Jag träffade Malin där och vi blev senare tillsammans.

2006 var nog mest jobb har jag för mig. Eller nej förresten, jag åkte ju skateboard och bröt foten. En härligt gipsad sommar utan allt för mycket bad. Det var Åsögatan och alkoholen.

2007 och återigen jobb. Hade nyss kommit hem från Japan med en tom sparbössa och en kärlek till landet i öster. Det tog därefter slut mellan mig och Malin, men det hade ju helt andra orsaker.

2008 arbetade jag och farsan med min nya lägenhet under de mest brinnande sommarveckorna. Det var härligt och horribelt på samma gång. Innan dess levde vi i ett litet kollektiv på berget i Örnsberg. Det var en balkong och det var svår dekadens. Det liv vi levde och den person jag då var kommer kanske aldrig tillbaka.

Jaha?

Well, nu är jag helt plötsligt klar med allt vad skolan heter för den här gången. Det känns som att säkringen har gått och jag halvligger i soffan, fullständigt obrydd av det tråkiga vädret. Det är nu vi ska leva gott folk, för det är så vi gör det här i Sverige. Sommarminnen fungerar som bränsle för resten av det trista året, eller åtminstone som något man kan sitta och prata om under alla mörka eftermiddagar i januari. Jag läste en recension av Sonic Youth i dagens tidning och bestämde mig helt sonika för att lyssna in mig. När man väl har trängt sig igenom väggen av distade gitarrer låter det riktigt bra. Ganska passande för min förnärvarande apatiska (sommar?)-sinnesstämning.

Nästa vecka bär det av till Barcelona. Förhoppningsvis kommer vi inte att sova på stranden igen.

Prestationsångest

Idag är dagen innan jag skriver intagningsprovet till journalistisk produktion. Jag har ungefär 50% chans att klara det och komma in. Således även lika stor risk att inte göra det. Jag har egentligen inte varit särskilt nervös inför detta prov. Går det så går det, annars får jag hitta på någonting annat helt enkelt. Eller söka igen nästa år. Det verkar dock som att Herr Ågren nu äntligen har hunnit ikapp mig och markerat sin närvaro. I morse vaknade jag t.ex. upp i en mardröm som i korthet gick ut på att provet gick åt helvete.

Hur skall man då förbereda sig? Jag har försökt hänga med i nyhetsbevakningen och lära mig mer om EU och Sveriges statsråd. Bara för att nämna några saker. Nu är det emellertid inte sagt att jag kan allt om dessa. Och det är heller inte sagt att något av dessa saker kommer att hamna på testet framför mig. Det kan nämligen komma frågor i stil med "Vad heter Tadzjikistans premiärminister?". Naturligtvis har jag ingen aning om vem det kan vara. Dessutom utgör detta allmänbildningsprov endast en fjärdedel av hela testet. De tre återstående delarna har med skriv- och läsförmåga att göra.

Jag vet om att jag inte är briljant trots att jag på just denna sida faktiskt utger mig för att vara det. Jag kan endast hoppas på att de andra som skriver är riktiga spån, eller att jag har en riktigt bra dag. I annat fall ser jag fram emot ännu en termin ute på Frescati med Text- och textdesign. Livet tar inte slut av en sådan trivial händelse.